Karta 7 / Kartta 7

Björkhopsbäcken

Björkhopsbäcken är inte en del av Natura 2000 -området och lämpar sig inte för odling av öringsyngel. Bäcken får sin början från skogsdiken och Salpausselkä-åsens grundvattenrännilar. Bäcken går igenom vida åkermarker som ett mjukbottnat dike, som lätt växer igen. Halkbäcken i norr, förenar sig med Björkhopsbäcken. Halkbäckens strandkanter är lätt lutande och skyddszoner rekommenderas. Även vid Björkhopsbäckens övre lopp finns det på två olika ställen åkerkanter som sluttar ner mot bäcken. Resten av åkerdalen är till sin terrängformation rätt slät. Åkrarna är inte särskilt utsatta för flöde.

Vid det övre loppet är den dominerande jordmånen fin sand, emedan det förekommer lera vid nedre loppet. Det förekommer även fin sand längs med bäckfårans sluttningar vid det nedre loppet.

Längs med Björkhopsbäcken finns det knappt om utrymme för våtmarker. Vid det övre loppet finns en fördämd bassäng, som kan utvecklas till våtmark.

Vattnet från Björkhopsbäcken kan eventuellt även ledas till våtmarken 6C, som anläggs. Vattnet leds till våtmarken via ett dike, som grävs längs med åstranden (karta 6, invid Svartån).

Stenbäcken (kartorna 6 och 7)

I Stenbäcken rinner det rätt lite vatten. Vattnet är klart och har sitt ursprung i skogsdiken. Stenbäcken hör inte till Natura 2000 – området. Bäckens forsdel, som ligger i skogen, kan ha betydelse som öringens lekplats. Där Stenbäcken rinner igenom åkerlandskap som ett rakt dike, är fårans botten mjukt. Åkrarnas jordmån består främst av lera.

Åkerområdena är släta och det rekommenderas därför bara få skyddszoner pga. sluttande stränder. Dammängen sluttar mot bäcken på några korta sträckor. Vid områden runt Stenbäckens nedre lopp finns det flödeskänsliga delar. Områdena finns på karta 6. I söder finns det åkrar, som ligger på Mjölbolsta-Svartå grundvattenområde klass I.

7A (K37) Gammalt jordtag (våtmark) 0,29 ha

Området är ett glesbevuxet trädbestånd invid ån. Här finns ett gammalt jordtag och betesmark, som inte mer är i bruk. På området växer det fuktig högörtsängsvegetation med älggräs, rörarter (Calamagrostis) och vass som dominerande arter. Här finns även andra växter som vide, strandlysing och kärrsilja. Ställvis förekommer det även grupper av unga klibbalar och björkar. Täckdike. 43 % av tillrinningsområdet är i bruk.

Förslag: Grävd våtmark på minst 0,07 ha.

7B (K34) Grävd bassäng (våtmark) 0,39 ha

På området finns en bassäng, som är grävd för fritidsbruk. Bassängen ligger invid en gårdsplan. Tillrinning sker från åkern, som ligger öster om bassängen. Växtligheten indikerar att bassängen är eutrofierad.

Förslag: Vid det övre loppet formar man en slamficka eller en sedimenteringsdel.

7C Gammal hagmark (vårdbiotop) 0,62 ha

Nära skjulet, som ligger vid åkerkanten, finns gammal hagmark, som inte mer är i bruk. Här växer det kraftiga granar på lundartad skogsmark och i lund. Det finns även andra för lundmark typiska arter, som hägg, sälg, björk och rönn. Nära åkerkanten finns det även ställvis döda träd. I ljusa öppningar, nära åkern, trivs ängsväxter som skogsklöver, nysört, grässtjärnblomma, liten blåklocka och prästkrage. Ängsområdet är ställvis igenvuxet av gräs. Förövrigt är växtligheten, som representeras av bl.a. harsyra, hultbräken, blodrot, blåbär, hallon, revsmörblomma, skogssallat och bladmossor, typisk för lundmark. Artsammansättningen är ännu rätt mångsidig.

Skötsel: Vårdbiotopen kan skötas genom att tas på nytt i betesbruk. Tilläggsfoder får inte hämtas till betesområdet. Det finns dock rätt lite växtlighet i skogsområdena.

7D (L57) En holme med blandträdsbestånd (natur) 0,61 ha

På skogsholmen, som ligger på en åker, växer det ett rätt tätt blandträdsbestånd. Beståndet består av vuxna granar och tallar. Barrträden växer främst på skogsholmens södra sida. I den norra delen förekommer det rikligt med unga björkar. Den södra kanten är solexponerad och lite stenig. Här förekommer det en del ängs- och torrängsvegetation. Arterna är bl.a. rödven, gulmåra, rölleka och smultron.

Skötsel: Det unga trädbeståndet gallras och slyet röjs.

7E (206) En sluttning med blandträdsbestånd (natur) 0,67 ha

Området består av en åkerkant, som vetter mot nordväst och en sluttning med ett blandträdsbestånd. Sluttningen domineras av vuxna och höga barrträd. Vid åkerkanten förekommer det lövträd, som björk och rönn. Här finns även en eutrofierad och gräsbevuxen ängskant, där det växer bl.a. hundkäx, strätta, gråbo och mjölkört. Här och där finns det slybuskagen. På kanten kan ängsvegetation trivas mycket väl, ifall man minskar på gödningen.

Skötsel: Slåtter

7F (L62) Lövträdsdominerad holme 0,18 ha

På en sluttande åker finns en holme där det växer unga lövträd samt några höga tallar. Vid holmens kant växer det bl.a. björkar och alar. Det finns knappt om frisk ängsvegetation och sly vid kanterna.

Skötsel: Slyet tas bort, unga träd gallras.

7G (205) Gravfält i lund (vårdbiotop) 0,77 ha

Området består av en kulturpåverkad kulle, där det förekommer en fornlämning, dvs. en gravhög, i mitten av ett glestväxande trädbestånd. Sluttningen har varit i betesbruk. En del av trädbeståndet är mycket gammalt. På den lundartade kullen finns det rikligt med gräsbevuxna och rödvensdominerade ängsytor. Ängsvegetationen består av bl.a. kråkvicker, grässtjärnblomma, vitmåra samt av blåsippa och slokgräs, som är typiska för lundskog. Annan lundvegetation på kullen är liljekonvalj, hassel, måbär och hallon. På en solexponerade brant vid åkerkanten trivs torrängsvegetation som prästkrage, ärenpris, bockrot, liten blåklocka och rölleka. Ställvis sprider sig även björk- och aspsly.

Skötsel: Slyröjning och slåtter av kullen så att man tar i beaktande skötseln av fornlämningen. Det unga trädbeståndet gallras så att ängen får mer ljus.

7H (PB17) Skällnäsets äng (vårdbiotop) 0,15 ha

Området består av en solexponerad och enbevuxen torrängsmark, som vetter mot söder, samt av en frisk äng, som ligger norr om torrängen. Torrängsdelen är till sin artsammansättning mångsidig och representativ. Den enbevuxna ängen verkar vara skött. Man har röjt ris på området.

Torrängen är artrik och det förekommer bl.a. backglim, tjärblomster, skogsklöver, bockrot, gråfibbla, ärenpris, vitmåra, gulmåra, smultron, liten blåklocka, prästkrage, fårsvingel, sammetsdaggkåpa, backnejlika, äkta johannesört, vårbrodd, grönknavel och grässtjärnblomma. Man har också noterat slåtterfibbla på området.

Den friska ängen är delvis eutrofierad och hundkäx, bergrör samt hallon sprider sig kraftigt. Övriga arter, som förekommer på ängen, är rödven, skogsklöver, rödklint, häckvicker, rölleka, ängssyra, kråkvicker och gulmåra. Man har också noterat rätt ovanliga luddhavre på området.

Förslag: Man fortsätter med att slya. Den friska ängen håller på att eutrofieras. Som skötsel lämpar sig regelbunden slåtter.

 


 

Björkhopsbäcken

Björkhopsbäcken ei ole osa Natura 2000 -aluetta eikä sovellu taimenen poikastuotantoon. Puro saa alkunsa metsäojista ja Salpausselän pohjavesinoroista. Puro halkoo laajoja peltoaukeita pehmeäpohjaisena ojana, joka kasvaa helposti umpeen. Pohjoispuolelta puroon yhtyy Halkbäcken, jonka hieman viettävässä varressa on suojavyöhykesuositus. Björkopsbäckenin latvalla on myös kaltevia pellonreunoja kahdella osuudellla. Loput peltolaaksosta on kuitenkin varsin tasaista maastonmuodoiltaan. Pellot eivät ole erityisen tulvaherkkiä.

Yläjuoksulla hieno hieta on vallitsevana, alajuoksulla savi, mutta sielläkin esiintyy runsaasti hietamaita purolaaksoin rinteissä.

Björkhopsbäckenin alueella on niukasti tilaa kosteikoille. Latvalla on olemassa yksi padottu allas, jota voi kehittää.

Björkhopsbäckenin vesiä voisi myös mahdollisesti johtaa jokivarteen kaivettavalla ojalla kosteikkopaikkaan 6C (kartan 6 puolella, Mustionjoen varrella).

Stenbäcken (kartat 6 ja 7)

Stenbäcken on melko vähä- ja kirkasvetinen puro joka saa alkunsa metsäojista. Se ei kuulu Natura 2000-alueeseen. Metsän koskiosuudella voi olla merkitystä taimenen lisääntymisalueena. Peltoaukean osuudella Stenbäcken virtaa suorana ojana pehmeäpohjaisessa uomassa. Peltoalueen pääasiallinen maalaji on savi.

Peltoalue on tasaista joten jyrkkyydestä johtuvia suojavyöhykesuosituksia on vain niukasti. Dammängenillä kallistuksia on lyhyillä osuuksilla. Stenbäckenin alajuoksun alueella on tulvaherkkyyttä, mutta alue on kartan 6 puolella. Etelässä on peltoja Meltola-Mustion I luokan pohjavesialueella.

7A (K37) Entinen maanottoalue (kosteikko) 0,29 ha

Harvapuustoinen kasvillisuusalue joen varressa. Paikalla on vanha maanottokuoppa ja entistä laidunta. Alueella kasvaa kosteahkoa suurruohoniittyä, jonka valtalajit ovat mesiangervo, kastikat ja järviruoko, muita kasveja ovat mm. pajut, ranta-alpi ja suoputki. Paikoin esiintyy nuorehkojen tervaleppien ja koivujen ryhmiä. Alueella on salaoja.

Ehdotus: Kaivettu kosteikko.

7B (K34) Kaivettu allas (kosteikko) 0,39 ha

Virkistyskäyttöön kaivettu allas pihapiirin tuntumassa. Vesiä kulkeutuu itäpuoliselta pellolta. Kasvillisuus ilmentää rehevöitymistä.

Ehdotus: Muotoillaan tulouoman suulle lietetasku tai laskeutusosio.

7C Entinen haka (perinnebiotooppi) 0,62 ha

Pellon reunassa sijaitsevan vajan läheisyydessä on entistä hakamaata, jolla laidunnus on päättynyt. Paikalla on järeää kuusikkoa lehtomaisella kankaalla ja lehdossa. Muita puita edustavat lehdolle tyypilliset puut kuten tuomet, raidat, koivut ja pihlajat. Pellonreunassa on paikoin kuollutta puuta. Valoaukoissa lähellä peltoa menestyvät niittykasvit kuten metsäapila, ojakärsämö, heinätähtimö, kissankello ja päivänkakkara. Niittyala on paikoin heinittynyttä. Muuten kasvillisuus ilmentää lehtomaisuutta, mm. käenkaali, korpi-imarre, rätvänä, mustikka, vadelma, rönsyleinikki, jänönsalaatti ja lehväsammalet. Lajisto on edelleen monipuolista.

Hoito: Perinnebiotooppia voi hoitaa ottamalla alueen uudelleen laitumeksi, jolloin laitumelle ei tuoda lisärehua. Kasvillisuutta on tosin niukasti metsäisillä osuuksilla.

7D (L57) Sekapuustoinen saareke (lumo) 0,61 ha

Pellolla sijaitsevalla metsäsaarekkeella kasvaa melko tiiviisti sekapuustoa: varttuneet kuuset ja männyt painottuvat eteläpuolelle, pohjoispuolella esiintyy myös runsaasti nuorehkoa koivua. Eteläpuolella on hieman kivikkoinen paahdereunus, jolla kasvaa jonkin verran niitty- ja ketokasvillisuutta. Lajeja ovat mm. nurmirölli, keltamatara, siankärsämö ja ahomansikka.

Hoito: Nuorta puustoa harvennetaan ja vesakko raivataan.

7E (206) Sekapuustoinen rinne (lumo) 0,67 ha

Lounaaseen avautuva pellonreuna ja sekapuustoinen rinne. Mäkeä hallitsee varttunut ja korkea havupuusto, pellonreunassa on lehtipuustoa kuten koivua ja pihlajaa. Pellonreunassa on kaistale rehevöitynyttä ja heinittynyttä peltoniittyä, jonka kasveja ovat mm. koiranputki, karhunputki, pujo ja maitohorsma. Paikoin esiintyy vesakkoryppäitä. Reunus on otollinen niittykasvien kasvupaikka mikäli rehevyyttä vähennetään.

Hoito: Niitto.

7F (L62) Lehtipuuvaltainen saareke 0,18 ha

Viettävässä peltorinteessä sijaitsevalla saarekkeella kasvaa nuorehkoa lehtipuustoa sekä muutama korkea mänty. Mm. nuoret koivut ja lepät kasvavat reunoilla. Reunoilla on niukasti tuoretta niittykasvillisuutta ja vesakkoa.

Hoito: ??

7G (205) Kalmistolehto (perinnebiotooppi) 0,77 ha

Kulttuurivaikutteinen kukkula, jossa väljään kasvavien puiden keskellä on muinaismuisto, hautaröykkiö. Rinnettä on myös laidunnettu ennen. Osa puustosta on hyvin vanhaa. Lehtoisalla kukkulalla on runsaasti heinittynyttä, nurmiröllivaltaista niittyalaa. Niityn kasveja ovat mm. hiirenvirna, heinätähtimö, ahomatara sekä lehtoisuutta ilmentävät sinivuokko ja nuokkuhelmikkä. Muita lehtokasveja kukkulalla ovat kielo, pähkinäpensas, taikinamarja ja vadelma. Pellonreunassa on myös paahteinen törmä, jossa viihtyvät ketokasvit kuten päivänkakkara, rohtotädyke, pukinjuuri, kissankello ja siankärsämö. Paikoin koivu- ja haapavesakko leviää.

Hoito: Vesakon raivaus ja kukkulalla niitto muinaisjäännöksen hoito huomioiden. Nuorta puustoa harvennetaan niin, että niitty saa enemmän valoa.

7H (PB17) Skällnäsetin niitty (perinnebiotooppi) 0,15 ha

Niitty koostuu etelään avautuvasta paahteisesta katajakedosta ja tuoreesta niitystä kedon pohjoispuolella. Keto-osa on lajistoltaan monipuolinen, edustava ja katajikko hoidetun oloinen. Kohteessa on tehty risusavottaa.

Lajirikkaan kedon lajistoa edustavat nuokkukohokki, mäkitervakko, metsäapila, pukinjuuri, huopakeltano, rohtotädyke, ahomatara, keltamatara, ahomansikka, kissankello, päivänkakkara, lampaannata, harmaapoimulehti, ketoneilikka, mäkikuisma, tuoksusimake, viherjäsenruoho, heinätähtimö. Alueelta tunnetaan myös häränsilmän esiintyminen.

Tuore niitty on jokseenkin rehevöitynyt jota ilmentää koiranputken, hietakastikan ja valdelman voimakas leviäminen. Niityn muita lajeja ovat nurmirölli, metsäapila, ahdekaunokki, aitovirna, siankärsämö, niittysuolaheinä, hiirenvirna ja keltamatara. Alueelta tunnetaan melko harvinainen mäkikaura.

Ehdotus: Jatketaan vesakon poistamista. Tuoreen niityn osa on rehevöitymässä. Hoidoksi sopii säännöllinen niitto.