Karta 9 / Kartta 9

9A (B4) Storgårds skogsbete (vårdbiotop) 23,31 ha

Den norra delen av en omfattande skogsholme, är en del av Storgård traditionella skogsbete. Till området hör olika skogsbetesområden och lundartad moskog, som är påverkad av grundvatten. I skogsområdena förekommer det vitsippa, harsyra, teveronika, blåbär och slokgräs. I skogen och på kanterna växer det även arter som trivs på ängar, som skogsklöver, ängssyra, smultron, grässtjärnblomma, bockrot, liten blåklocka och rölleka. Blandskogen växer tätt.

Skötsel: Bete. Det unga trädbeståndet gallras.

9B (B5) Ringlabrons skogsbete, nordliga (vårdbiotop) 7,48 ha

I den omfattande skogsholmens sydöstra del finns Ringlabrons traditionella skogsbete, som är mångsidigare och artrikare än den södra delen av samma område. På den lågörtrika, friska ängen växer det arter som rölleka, bockrot, vitmåra, smultron, backranunkel, ängsvädd, prästkrage och fårsvingel. Man har också noterat annan representativ växtlighet på området som stagg, sammetsdaggkåpa, vårfingerört och hartsros.

Skötsel: Bete. Det unga trädbeståndet gallras.

9C (PB 8) Ringlabrons skogsbete, sydliga (vårdbiotop) 4,66 ha

Ringlabrons traditionella gransskogsbete har förlorat till en viss grad sina vårdbiotopdrag och där växer nu bl.a. ung ekonomiskog med tallar. Området är för tillfället inte i bete. Barrträden och de bergiga kullarna är typiska för gammalt bete. Växtligheten tyder på rätt karga förhållanden och på kullarnas sluttningar växer det bl.a. örnbräken, lingon och liljekonvalj. Det finns dock mångsidig ängsväxtlighet bl.a. vid områdets södra gräns, där det finns en solexponerad brant nära ett skjul. Ängsväxtligheten täcker helt den södra branten. Här förekommer bl.a. gråfibbla, bockrot, bergsyra, rölleka, ärenpris, liten blåklocka, smultron och grässtjärnblomma.

Skötsel: Ifall man önskar påbörja betet på nytt, bör tilläggsfoder inte hämtas till betesområdet.

9D Tolvmans betesmarker (vårdbiotop) 5,05 ha

Det gamla skogsbetet är inte mer i bruk. På områdets västra sida förekommer det främst åldrig granskog på lundartad mo, men det förekommer även försumpade sänkor och kanter med bl.a. aspdungar. Skogsbottnens dominerande art är väggmossa. Av örtartade växter förekommer det skogsviol, vitsippa, blodrot, harsyra, blåbär, åkerbär, skogssallat och björkpyrola. På grund av beteshistoriken förekommer det även ängsarter som rölleka, smultron, teveronika och ängssyra. Det finns gott om olika gräsarter, bl.a. rödven, piprör, ängsgröe, slokgräs, tuvtåtel, fårsvingel och vårbrodd. Förutom vårbrodd, som blir allt mer sällsynt, förekommer det även blåsuga, som inte mer är så vanlig.

På områdets östra sida finns ett kalhygge och en gammal hagmarksfläck, där det ännu växer några åldriga björkar. Det förekommer även rikligt av björksly. Förutom örnbräkenbestånd finns det även en gräsbevuxen skogsäng, där det växer bergrör, rödven, tuvtåtel, vårbrodd, smultron, fyrkantig johannesört, teveronika, ärenpris, liten blåklocka och rölleka. Invid åkerkanten trivs även några torrängsarter ss gråfibbla och smultron, som ställvis växer rikligt. Hagmarksdragen är försvagade.

Skötsel: Bete

9E Klappanbergets bete (vårdbiotop) 4,00 ha

En del av betesområdet är en brantsluttande kulle, som är en del av ett gräsbeten för hästar. Kullens skog är av typen lundartad tallskog på berg. För lundartade skogar typiska växter förekommer här vitsippa och slokgräs. På de soliga sidorna finns det vackra enbuskar. Det förekommer rikligt med unga björkar. På kanterna finns det även ängsområden, som vetter mot syd och sydväst. På kanterna förekommer det växtlighet som trivs på friska ängar, som bl.a. liten blåklocka, rölleka, bockrot, smultron, äkta johannesört, skogsklöver, teveronika och gråfibbla. Man har här även kunnat notera de anmärkningsvärda arterna slåtterfibbla och gökärt. Beteskullen bildar en landskapsmässigt vacker helhet.

Skötsel: Bete. Man bör inte uppbevara balar eller dumpa jord på kanterna, för då kan marken eutrofieras och antalet växtarter minskar. Slyet gallras.

9F (L134) Liten holme med blandskog (natur) 0,73 ha

Växtsammansättningen är representativ på den bergiga och trädbevuxna lilla holmen. Holmens trädbestånd är mångsidigt och består av bl.a. grova aspar, gamla tallar, björkar, rönnar, lönnar, granar och alar. Den norra sidan höjer sig som en bergskulle, där det förekommer torrfuror och enar. På kanterna finns det ängsväxtlighet, som bl.a. smultron, bockrot, gulvial, smörblomma, ärenpris, fyrkantig johannesört, rödklint samt även åkermynta, som är för stället en ovanlig art. Kullen har även ett landskapsmässigt värde.

Skötsel: Gallring av det unga trädbeståndet. Slyet röjs. De döda träden sparas.

9G (201 A den nedre) En ängsholme (natur) 0,08 ha

På holmen, där det växer glest med träd, finns en tydlig, lågörtrik äng. Ängens artsammansättning är mångsidig och består av bl.a. smultron, rölleka, flockfibbla, liten blåklocka, gråfibbla, rödklint, äkta johannesört, gulmåra och bockrot samt teveronika. Trädskiktet består av en gammal, vacker och lågväxt tall, en rönngrupp samt en stor en.

Skötsel: Det unga trädbeståndet gallras, slyet röjs. Ifall ängsytan visar tecken på eutrofiering, kan den skötas med slåtter.

9H (202 B övre) En ängsholme (natur) 0,09 ha

Holmen består av glestväxande träd på en gräsbevuxen äng. Trädbeståndet består av bl.a. enar, björk och lönn. Ängsväxtligheten är rätt mångsidig tack vare god vård. Här förekommer bl.a. vårbrodd, gulmåra, smultron, rölleka, liten blåklocka, fyrkantig johannesört och grässtjärnblomma, som det växer rikligt av.

Skötsel: Det unga trädbeståndet gallras, slyet röjs. Ifall ängsytan visar tecken på eutrofiering, kan den skötas med slåtter.

9I (200) Aspkant (natur) 0,85 ha

På en solexponerad kant, som vetter mot syd, växer det främst aspar och tallar, varav en del är kraftiga. Det förekommer även enar på soliga ställen. Växtligheten är knapp, men det förekommer några torrängsarter, som gulmåra, gråfibbla, skogsklöver och ärenpris. Det unga trädbeståndet breder ut sig.

Skötsel: Man röjer det unga trädbeståndet och slyet. De stora träden och enarna tas fram.

9J (L135) Barrträdskant (natur) 0.19 ha

Invid en åker förekommer en smal, trädbevuxen och stenig rand, som har ett landskapsmässigt värde. På den solexponerade kanten växer det glest med unga barrträd, yngre tallar samt enbuskar. Kanten är skött. Trädbeståndet omringas av en lågväxande ängskant, där torrängsarter har möjlighet att klara sig.

Skötsel: Skötseln fortsätter genom slyröjning. Träden gallras efter hand de växer.

9K (L136) Kulle med betesmark (natur) 0,71 ha

På kullen växer det kraftiga och hagmarksaktiga träd. Kullen hör till ett gräsbete för hästar. Till naturtypen är kullen lundartad och där förekommer glest med blandträd som gran, björk och rönn samt i sluttningen även bl.a. unga alar. På kullen finns det en tall och enar, med landskapsmässigt värde. Ängsvegetationen är knapp och den representeras av rödven, rölleka, bockrot, smultron och fårsvingel samt käringkål.

Skötsel: Bete. Det unga trädbeståndet gallras och slyet röjs.

9L (207) Hagmarksartad lund (vårdbiotop) 1,33 ha

På området förekommer det fornlämningar samt, bredvid åkern, en hagmarksartad torr lund där trädbeståndet är glest. De kraftiga träden är åldriga och över hundraåriga. Trädbeståndet består av bl.a. björk, tall, gran och lönn samt, på den solexponerade kanten, även enar och på den norra sidan ett äppelträd. I söder finns en rödvensdominerad ängskant samt torrängsarter på en brant. Här förekommer det rikligt med smultron. De övriga arterna är bl.a. gulmåra, skogsklöver, flockfibbla, teveronika, nejlikrot och fårsvingel. I buskskiktet växer det förutom enar även måbär och hallon.

Skötsel: Det unga trädbeståndet gallras och slyet röjs. Man gynnar de gamla träden samt lövträden.

 


 

9A (B4) Storgårdsin metsälaitumet (perinnebiotooppi) 23,31 ha

Laajan sekametsäsaarekkeen pohjoisosat kuuluvat Storgårdsin perinteisiin metsälaitumiin. Alueeseen kuuluu vaihtelevia metsälaidunalueita ja lehtomaista kangasta, jossa on myös pohjavesivaikutusta. Metsämaiden lajistoa edustavat valkovuokko, käenkaali, nurmitädyke, mustikka ja nuokkuhelmikkä. Metsässä ja reunoilla on myös niittykasveja kuten metsäapila, niittysuolaheinä, ahomansikka, heinätähtimö, pukinjuuri, kissankello ja siankärsämö. Sekapuusto kasvaa tiiviisti.

Hoito: Laidunnus. Nuorta puustoa harvennetaan.

9B (B5) Ringlabron metsälaidun, pohjoinen (perinnebiotooppi) 7,48 ha

Laajan sekametsäsaarekkeen kaakkoisosa on perinteistä Ringlabron metsälaidunta joka on eteläistä Ringlabron laidunta monimuotoisempi ja lajirikkaampi. Alueella esiintyy pienruohoniittyä jonka lajistoa ovat siankärsämö, pukinjuuri, ahomatara, ahomansikka, aholeinikki, purtojuuri, päivänkakkara ja lampaannata. Alueelta tunnetaan edustavaa kasvillisuutta, mm. jäkki, harmaapoimulehti, keväthanhikki ja iharuusu.

Hoito: Laidunnus. Nuorta puustoa harvennetaan.

9C (PB 8) Ringlabron metsälaidun, (perinnebiotooppi) eteläinen 4,66 ha

Ringlabron perinteinen kuusimetsälaidun on menettänyt osin perinnebiotoopin piirteitään ja alueella kasvatetaan mm. nuorta talousmäntyä. Laidunnusta ei ole tällä hetkellä. Laidunta luonnehtii havupuustoisuus ja kallioiset kukkulat. Kasvillisuus on karuhkoa ja kukkuloiden rinteillä kasvaa mm. sananjalkaa, puolukkaa ja kieloa. Monipuolista niittylajistoa on kuitenkin pakkautunut mm. alueen eteläreunalle, jossa on paahteinen törmä vajan luona. Etelätörmää peittää kauttaaltaan niittylajisto. Lajeja ovat mm. huopakeltano, pukinjuuri, ahosuolaheinä, siankärsämö, rohtotädyke, kissankello, ahomansikka ja heinätähtimö.

Hoito: Mikäli alue halutaan palauttaa laidunmaaksi, sitä laidunnetaan ilman lisärehua.

9D (B6 ja XX?) Tolvmansin laitumet (perinnebiotooppi) 5,05 ha

Entinen hakamaa-alue, jolla laidunnus on päättynyt. Alueen länsipuolisko? koostuu enimmäkseen ikääntyvistä kuusikoista lehtomaisella kankaalla, seassa on myös soistuneita painanteita ja reunoilla mm. haaparyhmiä. Metsänpohjan valtalaji on seinäsammal, ruohoja edustavat mm. metsäorvokki, valkovuokko, rätvänä, käenkaali, mustikka, mesimarja, jänönsalaatti ja nuokkutalvikki. Laidunhistorian vuoksi metsiköissä tavataan myös niittylajeja kuten siankärsämö, ahomansikka, nurmitädyke ja niittysuolaheinä. Heinälajisto on monipuolinen, lajeina mm. nurmirölli, metsäkastikka, niittynurmikka, nuokkuhelmikkä, nurmilauha, lampaannata ja tuoksusimake. Tuoksusimakkeen lisäksi taantunutta lajistoa edustaa kartioakankaali.

Kuusikoiden kaakkoispuolella (vai alueen itäpuolisko?) on 9E? hakkuuaukkoa ja entinen hakamaalaikku, jonka alueella kasvaa yhä joitain iäkkäitä koivuja. Myös koivuvesakkoa on runsaasti. Alueella on sananjalkakasvustojen lisäksi heinittynyttä metsäniittyä, jonka lajeja ovat hietakastikka, nurmirölli, nurmilauha, tuoksusimake, ahomansikka, särmäkuisma, nurmitädyke, rohtotädyke, kissankello ja siankärsämö. Pellonreunassa viihtyvät myös jotkut ketolajit kuten huopakeltano ja ahomansikka, jota on paikoin runsaasti. Hakamaapiirteet ovat heikentyneet.

Hoito: ?

9E Klappanbergetin laidun (perinnebiotooppi) 4,00 ha

Osin jyrkkäreunainen laidunkumpare, joka on yhteydessä hevosten laiduntamiin nurmilaitumiin. Kukkula on metsäinen, tyypiltään lehtomainen kalliomännikkölaikuin. Lehtomaisuutta ilmentävät mm. valkovuokko ja nuokkuhelmikkä. Aurinkoisilla reunoilla kasvaa näyttäviä katajapensaita. Nuoren koivun määrä on runsas. Reunoilla on myös niittyaloja, jotka avautuvat etenkin etelään ja lounaaseen. Tuoreiden reunusniittyjen lajistoa edustavat kissankello, siankärsämö, pukinjuuri, ahomansikka, mäkikuisma, metsäapila, nurmitädyke ja huopakeltano. Huomionarvoisista lajeista alueelta tunnetaan häränsilmän ja syylänlinnunherneen esiintymät. Laidunkumpare muodostaa maisemallisesti näyttävän kokonaisuuden.

Hoito: Laidunnus. Reunoilla ei tulisi säilyttää paaleja tai läjitysjätettä, sillä se rehevöittää kasvualustaa ja niukentaa lajistoa. Vesakkoa harvennetaan.

9F (L134) Sekapuustoinen saareke (lumo) 0,73 ha

Edustavaa kasvillisuutta kallioisella ja puustoisella saarekkeella. Saarekkeen puusto on monimuotoista ja koostuu mm. järeistä haavoista, vanhoista männyistä, koivuista, pihlajista, vaahteroista, kuusista ja lepästä. Pohjoisosa kohoaa kalliokukkulaksi, jolla on useita keloja ja katajia. Reunoilla esiintyy niittykasvillisuutta, lajeina mm. ahomansikka, pukinjuuri, niittynätkelmä, niittyleinikki, rohtotädyke, särmäkuisma, ahdekaunokki ja hieman epätavallinen laji vesiminttu (onko vesiminttu? sitä ei aiemmin ole tiedossa kuin Ahvenanmaalta ja Satakunnasta yhdeltä paikalta). Kukkulalla on myös maisemallista arvoa.

Hoito: Nuoren puuston harvennus. Vesakon poisto. Säästetään kuolleet puut.

9G (201 A alempi) Niittysaareke (lumo) 0,08 ha

Väljäpuustoinen saareke, jolla on selkeä ja hoidettu niitty. Niityn lajisto on muodostunut monipuoliseksi, lajeja ovat mm. ahomansikka, siankärsämö, sarjakeltano, kissankello, huopakeltano, ahdekaunokki, mäkikuisma, keltamatara, pukinjuuri sekä nurmitädyke. Puustoa edustavat vanha, matalakasvuinen mänty, pihlajaryhmä sekä kookas kataja.

Hoito: ??

9H (202 B ylempi) Niittysaareke (lumo) 0,09 ha

Väljää puustoa heinikkoisella niityllä. Puulajeja ovat mm. kataja, koivu ja vaahtera. Niittykasvillisuus on hyvän hoidon vuoksi melko monipuolista, mm. tuoksusimake, keltamatara, ahomansikka, siankärsämö, kissankello särmäkuisma ja heinätähtimö kasvavat runsaina.

Hoito: ??

9I (200) Haapareunus (lumo) 0,85 ha

Etelään avautuvalla, paahteisella reunuksella kasvaa erityisesti haapaa ja mäntyä, joista osa on rotevan kokoisia. Myös katajia kasvaa aurinkoisilla paikoilla. Kasvillisuus on niukkaa mutta seassa on ketojen lajeja kuten keltamatara, huopakeltano, metsäapila, rohtotädyke. Nuori puusto on runsastumassa.

Hoito: Nuorta puustoa ja vesakkoa poistetaan ja otetaan kookkaat puut ja katajat paremmin esiin.

9J (L135) Havupuukaistale (lumo) 0.19 ha

Kapea, puustoinen ja kivinen kaistale pellolla on maisemallinen yksityiskohta. Paahteisella kaistaleella kasvaa harvakseltaan nuorehkoa havupuuta, nuorehkoja mäntyjä sekä katajapensaita. Kohdetta on hoidettu. Puustoa ympäröi matalakasvuinen niittyreunus, jossa ketokasveilla on hyvät menestymisen edellytykset.

Hoito: Jatketaan hoitoa vesakonraivauksin. Puiden kasvaessa suoritetaan harvennus.

9K (L136) Laidunkumpare (lumo) 0,71 ha

Rotevia hakamaisia puita kumpareella, joka on yhteydessä hevosten nurmilaitumeen. Kumpareen luontotyyppi on lehtovaikutteinen ja sillä kasvaa väljähkösti sekapuustoa kuten kuusia, koivuja, pihlajaa sekä alarinteessä mm. nuorta leppää. Kukkulalla on myös maisemamänty ja katajaa. Kumpareen niukahkoa niittykasvillisuutta edustavat mm. nurmirölli, siankärsämö, pukinjuuri, ahomansikka ja lampaannata sekä isomaksaruoho.

Hoito: Laidunnus. Nuoren puuston harvennukset ja vesakon poisto.

9L (207) Hakamainen lehto (perinnebiotooppi)1,33 ha

Muinaisjäännösalue ja hakamaisen väljäpuustoinen, kuiva lehto pellon reunassa. Puusto on osin iäkästä ja rotevaa, yli satavuotiasta, lajeina mm. koivut, männyt, kuuset ja vaahterat, aurinkoreunuksella myös katajat sekä pohjoispuolella omenapuu. Eteläreunalla on nurmiröllivaltainen niittyreuna sekä ketolajistoa törmällä. Ahomansikka on hyvin runsas, muita kasveja ovat keltamatara, metsäapila, sarjakeltano, nurmitädyke, kyläkellukka, lampaannata. Pensaskerroksessa kasvaa katajan lisäksi taikinamarjaa ja vadelmaa.

Hoito: Nuoren puuston harvennukset, vesakon poisto. Suositaan vanhaa puuta sekä lehtipuustoa.